2016/10/05

Vem blir utmattad?

Jag läst några ord i förbigående på Facebook i morse. Det var en artikel som handlade om att Utmattning drabbar dem som är starka och omtänksamma.

Okej, tänkte jag. Så att. Den som inte blir utbränd är helt enkelt... en psykopat?

Nej, kanske inte, men ibland undrar man.

/Maia

2016/06/17

Exercis

Jag ska försöka skicka iväg en ansökan om att bli befordrad till docent. Och jag har bestämt mig för att det ska ske innan jag går på semester.

Men det är som att försöka marschera i lervälling. Förutom att jag behöver åtta olika mappar för de olika delarna i ansökan så har jag ännu inte fyllt i saker som hänt sedan november förra året. Och dessutom blir jag så irriterad på att behöva lista allt jag gjort. Alltså allt. Inte bara att jag arbetat på olika ställen, men varje liten sak.

Den här typen av exercis är inte precis uppbyggande för mig.

/Maia

2016/03/11

Överlevnad genom giffar

Jag rättar en större tentahög än vanligt. Och behöver några giffar för att klara mig. Doktorn är en bra person för sådant. Han har många ansikten. Och många uttryck.

Först är jag mest...


Men så kommer de där svaren där jag först...



Och sen antingen...



...eller...



...och ibland...





Men, om någon får för sig att säga något ont om mina studenter...



...så...




Och till sist är man ju klar. Och de har klarat sig hyfsat! Och då...



/Maia

PS. Och sammanräkningen. När den första med 79 p av 80 dyker upp...

via GIPHY

2016/02/24

Troll

Idag blev jag lite trött på småtrollen. Jag vet att jag inte borde, men det är så frestande. Tur att det inte handlar om något så infekterat som politik, sex, religion eller... garn. Utan bara grammatik.

Jaja.

/Maia


- using BlogPress from my iPhone

2016/02/21

Tala någon till rätta

Jag fascineras över hur vi på Facebook (och andra platser med kommentarsfält) liksom tror att vi kan tala varandra till rätta i infekterade trådar. Som om det handlade om ett slags trevligt kaffebord, där normala samtalsregler gäller.

Det är som om vi tror att om jag bara skriver ett nytt inlägg där jag talar om hur det är, så kommer alla att le, ta sig lite lätt för pannan och säga: Jamen,  är det ju! och: Hur kunde jag ha tänkt så fel!

Och så lugnar sig alla och vi kan fortsätta lägga ut bilder på kattungar och stickade vantar.

Men Facebook är inte ett kaffebord. Där gäller inte normala samtalsregler.

(Istället är det uppenbarligen en port till vår inre tvååring. Det där stället där vi bara lägger oss ner skriker och sparkar om någon inte håller med just oss. Och den här inre tvååringen har uppenbarligen ett snabbspår förbi sunt förnuft och hyfs och hövlighet, rakt ut på kommentatorsfältet där den helt utan urskillning kan dela ut slag och kängor och otidigheter.)

Ändå sitter jag där och tänker att om jag bara förklarar så förstår de nog att de ska sluta tjafsa på varandra.

Och nu talar jag alltså inte om politik. Eller miljö. Eller andra starka frågor. Jag talar om garn. Tro det eller ej. Garn.

/Maia

2015/12/01

1 december 2016: Uppmuntran

Jag var med om en häftig sak igår. Mer än vanligt novembertrött gick jag in till en studentgrupp för att informera om en resa. Tänkte i mitt stilla sinne att det kanske skulle kännas stressigt för dem att åka bort i februari och att det inte skulle bli så enkelt att inspirera dem att åka med.

Genast när jag kom in förstod jag att jag haft fel. Jag hade gått in i en sal, trodde jag, men det var istället så att jag öppnat dörren till ett hav av uppmuntran. Jag, som skulle uppmuntra dem att åka med, gick istället från salen nästan hög av tanken på att få åka på resa med den här studentgruppen.

Så enkelt det är.

Jag tänker mycket på detta med uppmuntran. Det är något med det.

/Maia

PS. Ermutigung av Wolf Biermann, med Lena Granhagen.

2015/10/27

Måndag i Edinburgh

Vi gick till kungliga Botaniska trädgården på måndagen. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska vänta sig när det gäller botaniska trädgårdar. I Rom var det inte så särskilt kul, i Tromsø var det fantastiskt, men kanske mest för att Jenny var med och tolkade alpblommor åt mig. Ja, tolkade.

I Edinburgh var det en hit. Till och med på hösten. På något sätt visste jag det redan när jag såg grinden, med metallblommorna. Och innanför den satt en vakt i ett hus som såg ut som parkvakten Alberts i Godnatt allesamman av Nick Butterworth.


Det var hyfsat fint väder och solen sken igenom höstlöven.


Även om allt inte är i blomning så är det intressant att titta på hur hösten berör naturen. Fröställningar kan vara nog så intressanta som kronblad. Det fanns mycket stenpartier och annat som jag gillar. Mycket av nån slags tillbakalutad ögonfröjd, lite stillsam sådär.


Vi satt en lång stund och läste (alla) och stickade (jag) i solen och njöt av stillheten och det klara vädret. Sedan gick vi till växthusen och tittade på de tropiska växterna. Och även här var det lite extra bra. Jag är inte så förtjust i växthus egentligen, men de hade ordnat växterna på ett sätt som verkade vackrare, skönare än de växthus jag besökt på sistone. Svårt att förklara varför, men det var som att komma in i ett hem som är lugnt och fint möblerat. Välkomnande.


En fantastisk sak med resan är att M tar oss dit vi ska. Vet vart vi ska gå och så. Så till exempel tar han mig till Ginger Twist Studio, där jag får köpa garn av Blue Faced Leicester. Min favoritull! Och från en affär som jag hört så mycket om i podcaster att jag verkligen ville se den. Den var verkligen ett hål i väggen. Så. Liten. Men gullig och trevlig och proppad med fint garn.


Och så var vi inne på Blackwell, eftersom A behövde köpa tre böcker till av Terry Pratchett.


På kvällen blev det nudlar och, ja, då hade vi fått i oss alla nationalrätterna utom haggisen. Fish and chips, curry, pizza och nudlar. Eller är inte det nationalrätterna?



/Maia
- using BlogPress from my iPhone